35 år med hund

Det började så fort jag anlände hem från BB. Där väntade vår vita blandras Cilla, och kanske är det henne jag har att tacka för att hela mitt liv blev ett hundigt liv. Vi vilade ihop, jag lärde mig gå genom att hålla henne i svansen och när jag var ledsen kurade jag ihop mig bredvid henne på mattan på golvet eller i sängen och somnade. Många hundar har kommit och gått genom livet efter henne. Även om jag skulle vilja beskriva alla och allt de gett mig vet jag inte om jag kan göra dem rättvisa. 

Det var ganska nyligen det slog mig, att inte alla lever så här. Inte alla anpassar sina liv för att det ska fungera med hund. Det finns de som spontant kan dra en vecka eller fyra på semester utan att fundera på hundvakt, som kan gå från jobbet direkt til AWn utan att ens tänka på att hunden behöver komma ut. De som kan ta vilket jobb som helst, var som helst, utan att fundera kring hur det skulle fungera med hunden. De som sparar pengar för att göra något roligt, inte ifall hunden blir sjuk. Listan kan göras lång. Kort sammanfattat - det finns de som inte har hund. En självklarhet kan tyckas och jag är för all del medveten om att det finns hundlösa personer. Jag har bara aldrig tänkt på hur annorlunda deras liv är. Eller kanske snarare, hur annorlunda mitt liv är. 

Jag har aldrig varit utan hund. Eller, jo. Korta stunder. Mellan hundar. Men då har den bottenlösa sorgen över att ha förlorat min bästa vän överskuggat allt, och sedan den stora förväntan inför att hämta hem och lära känna en ny individ. Jag vet inte om jag någonsin tagit ställning till om jag ska ha hund, det har alltid varit så självklart. Vad är meningen med livet annars? 

Inte bara har jag levt med hund hela livet, det har också alltid varit mitt absolut största intresse. Jag har helt enkelt aldrig kunnat få nog. När jag var liten lånade jag alla bibliotekets hundböcker om och om och om igen och önskade mig böcker om hundar i julklapp och present. Min favorit film, som jag sett åtskilliga gånger, var Den otroliga vandringen. Mina gosedjur var självklart även hundar och när jag ritade ritade jag hundar. Högst upp på önskelistan stod alltid en egen hund. 

Efter Cilla kom Rookie. En stor, stilig och vänlig siberian husky (detta var innan husky trendade). Vi tränade trix - i den mån det gick, gosade och han mötte mig alltid med hopp och yl när jag kom hem från skolan. Till mitt stora förtret var Rookie för stark för mig att promenera med själv när jag var liten. Så jag lånade grannarnas hundar att promenera med istället. Bessy, Norpan och Tanja ställde gladeligen upp. Det var vad jag gjorde efter skolan - gick på promenad med, tränade och gosade hund. Jag älskade det! Tanja, en blandras mellan gråhund och finsk spets, och jag började gå kurser ihop och åkte även på hundläger. När andra spelade fotboll, tog ridlektioner eller spelade sims tränade jag hund. 

När jag var 14 år slog min stora dröm äntligen in. Jag fick min första "egna" hund. Egna inom citationstecken eftersom jag var 14 och mamma självklart hade det överhängande ansvaret - men i mina ögon var det min egen hund. Hon var en korthårig collie vid namn Dilba. Dilbas start hos oss var turbulent då hon sprang bort och var borta i hela sju (!!!) veckor. Jag har skrivit en text om det här tidigare, och vad man ska tänka på när hunden springer bort. Väl hemma krävdes mycket jobb för att skapa en trygg individ. Hon var vad man idag skulle beskriva som en reaktiv hund, på den tiden användes dock inte sådana termer och det fanns heller inte en allmän förståelse för hur man bäst hanterar reaktiva hundar. Jag kommer så väl ihåg det första kurstillfället på den lokala brukshundsklubben. Vi skulle gå en allmänlydnadskurs för att träna på att träffa andra hundar. Dilba gjorde utfall mot de andra hundarna hela första kurstillfället. Jag vill bara slänga kopplet och gå därifrån, så frustrerad och ledsen. När passet var slut kom en av instruktörerna fram och berömde mig. Jag förstod ingenting. Det hade ju verkligen gått skit! Hon berömde mitt tålamod, att jag behöll lugnet och inte gav upp. Kanske var det det som gjorde att vi slutförde kursen. Sista tillfället gjorde Dilba varken utfall på kursen eller på de vardagliga promenaderna vid hundmöten. 

Dilba och jag flyttade sedan 34 mil för att gå gymnasiet. Jag hade flera år tidigare sett en annons i en hundtidning om Hundsportsgymnasiet. Där spenderade jag tre år tillsammans med andra elever som var lika hundgalna som mig, och deras hundar. Vi hade alla en egen hund med oss och vi tränade hund och läste hund på skoltid. Drömmen! Under gymnasietiden hade jag inga traditionella sommarjobb, istället passade jag hundar och klippte klor på hundar. Efter studenten började jag jobbade på Högdalens Hundcenter i Stockholm.

Sedan 10 år tillbaka lever jag med saluki. Jag kommer att återkomma till vad salukin betytt för mig och hur de har gjort mig till en bättre hundtränare i en annan text. När jag sammanfattar 35 år med hund så här, så tänker jag att det kan nog inte finnas någon som är förvånad över att jag nu startat eget inom hund. För mig framstår det snarare konstigt att jag inte gjort det tidigare. Mitt liv har ju alltid varit hund. Både som livskamrat och som mitt stora intresse. Där känner jag att jag nu får lite revansch. Hunderi, hundkurser, hundtävlingar, hund som yrke etc etc är verkligen på frammarsch. När jag genom livet angett hund som mitt intresse har det inte riktigt framstått som ett riktigt intresse. Jag har upplevt att uppfattningen har varit att "hund har man, det är inget man gör. Så vad gör du mer än hund?". Och något mer än hund har inte riktigt varit ett alternativ för mig. Allt annat har ju varit sådant som tar tid från att gå kurs med hund, tävla med hund, träna hund, hänga med hund. Ja, ni förstår poängen. Det jag lagt min tid på, genom hela livet, har varit att lära mig mer om hund. Träna hund, gå kurser, spendera vardagen tillsammans, springa tillsammans, läsa om hund, prata hund. HUND helt enkelt. 

Nu ser jag fram emot livet som hundföretagare och minst 35 år till med hund. Skulle hundtrenden mot förmodan vända så står jag ändå kvar här, i mitt hundiga liv och svarar "hund" på frågorna "vad gör du på fritiden och vad har du för intresse?".