Hund med EPI (exokrin pankreas insufficiens)

Det här är min berättelse och erfarenhet om hur det är att leva med en hund som har EPI. Förhoppningsvis kan det hjälpa någon i samma situation med att hitta tips, hopp och stöd om hur man som ägare kan navigera i denna sjukdom. Det är en lång text, där jag har försökt göra det enkelt att navigera genom att rubriksätta de olika områdena för att du ska hitta just det du behöver idag. Ett tips är att spara denna som favorit, för att du enkelt ska kunna gå tillbaka. Är du precis i början på ditt liv med EPI-hund kommer du snart att märka att man blir expert på sjukdomen och att det hela tiden dyker upp nya frågor. 

Min saluki Esther fick diagnosen vid 5 års ålder, det artade sig som nedan. 

Symptom EPI:

• Gulaktig diarré i stora mängder som inte avtar. Oavsett vad jag gjorde och provade (bra-för-magen-foder, canikur, fortiflora, etc etc) så fortsatte diarrén. Den var gulaktig och hade en väldigt signifikant frän doft- som jag sedan lärde mig är kopplat till EPI. Det var inte akut diarré, som vid magsjuka eller så. Hennes nummer 2-rutin var som vanligt, bara det att när hon gjorde nummer 2 så kom gul diarré istället för vanlig avföring. 
• Ökad hunger. Hon var sååååå hungrig. Konstant. Vilket jag senare förstod inte var konstigt, eftersom hon inte fick behålla någonting och krasst faktiskt svalt. 
• Viktnedgång. Det tog en månad från insjuknande och de första symptomen till diagnos. Den längsta månaden i mitt liv. Under tiden som vi försökte med allt, ett antal veterinärbesök (alla prover såg bra ut) och skonkost så magrade hon mer och mer då allt gick rakt igenom. Hon kunde inte ta upp n¨ågon näring i det hon fick i sig. Till slut var hon bara skinn och ben. 
• Energilöshet. Esther blev tröttare och tröttare, vi drog ner på motion och gick endast rastrundor. En saluki måste få springa, men det var inte ett alternativ för Esther just då eftersom hon behövde all sin energi till att överleva. Jag var också noga med att inte utsätta henne för någon sorts stress, då jag var rädd för att magen skulle påverkas till det sämre. 
• En del hundar upplever också ökad törst, detta var ingenting jag märkte hos Esther 

Diagnos EPI:

Vi besökte veterinären ett antal gånger. Jag hör till dem som hellre åker in en gång för mycket än för lite. Som jag skrev ovan såg alla prover de tagit bra ut. I början upplevde jag att veterinärerna inte tog min oro på allvar, de menade att det var en vanlig magsjuka eller allergi. Jag hade inte hört talas om EPI då, men min magkänsla sa att det varken var magsjuka eller allergi, och heller inte någonting som skulle gå över av sig själv. Det kanske viktigaste rådet jag kan ge är att lyssna på magkänslan och lita på att du känner din hund. Stå på dig! Jag kommer att återkomma till det lite senare. 

Till slut bytte jag veterinär och hade den stora turen att få komma till en som faktiskt lyssnade på det jag berättade och som gick "utanför boxen". EPI är en ovanlig sjukdom, och det är tyvärr inte alltid veterinärer har kännedom eller kunskap om sjukdomen. Vi fick där ta ett TLI-prov, som tas via blodprov. Samtidigt tog vi också blodprov för att se hur hon låg till på B12. Efter några dagar ringde veterinären och berättade att Esther hade EPI. 

EPI - exokrin pankreas insufficiens

När en hund blir diagnostiserad med EPI innebär det en nedsatt funktion av bukspottskörteln. Bukspottskörteln producerar inte tillräckligt med enzym för att bryta ned maten och hunden kan inte tillgodogör sig eller ta upp näringen från födan. Det innebär att hunden svälter, oavsett hur mycket mat den får. Vilket alltså var orsaken till att Esther bara var skinn och ben, hur mycket mat och bra-för-magen-grejor hon än fick. 

Behandling - trail and error - av EPI-hund

Nu kommer jag nog låta väldigt negativ, men det kan vara ett helvete att hitta rätt sätt att behandla just din hund. Jag skriver det för att du ska vara beredd, det finns inget facit. Många är vi med EPI-hundar som pendlat mellan hopp och förtvivlan i jakten på det som fungerar för just MIN hund. Med det sagt, så ge inte upp. Det kan ta tid, men det går. Även här är mitt främsta råd att lita på magkänslan. Och ta råd av dem med liknande erfarenheter. Jag rekommenderar verkligen Facebookgruppen EPI-sidan , där har jag fått ovärderliga råd, tips och stöttning av experter på området - de som själva lever med en EPI-hund. För även här är tyvärr veterinärernas kunskap inte alltid tillräcklig. 

Generellt finns det dock några saker som är ett måste vid behandling:

• Tillsättande av enzymer - oftast Creon (det finns de som använder andra märken, men jag har ingen erfarenhet av dessa så jag lämnar dessa onämnda). Creon finns i olika styrka, hur mycket din hund behöver kommer du att märka med tiden. Prova dig fram! Det går inte att överdosera, det som händer om du ger för mycket är att hunden blir hård i magen - något vi med EPI-hundar sällan är oroliga över. Kapslarna öppnas och strös på maten, vid varje måltid. 
• Någon typ av specialfoder. Vilket som passar just din hund är, som det mesta med EPI, individuellt. 
• Fettsnål kost. EPI-hundar klarar inte för mycket fett, varför lightfoder är nödvändigt. Fetthalten bör ligga runt 7% - även det är individuellt vad din hund klarar av. 
• B12 och folsyra. Förr eller senare kommer hunden högst troligt även behöva tillskott av B12 och folsyra. För Esther dröjde det ett helt år efter att hon insjuknade tills hon behövde dessa tillskott. 

Foder till EPI-hund  

Här ska jag börja med att säga att jag inte lägger mig i den stundtals galna foderdebatten, jag är varken för eller emot i någon fråga. Jag kommer endast redogöra för det som fungerade för oss, och kanske kan det hjälpa någon att hitta ett foder som fungerar för dennes EPI-hund. 

De veterinärfoder vi fick tips om fungerade inte alls för oss i början. Oavsett hur mycket creon jag tillsatte. Varken torrfoder eller blötmat. Efter mycket letande, frågande och tipsande från andra provade vi till slut real färskfoder senior. Esther åt två "korvar" om dagen. För mig, som lever ett rätt mobilt liv med mycket resor i jobbet och privat, med och utan hund, var det ett otroligt pussel med färskfoder. Men. Det fungerade, Esther mådde bra av det och vi fick ordning på hennes mage och avföring. Vi hade äntligen hittat vårt foder. 

Som fungerade i ett år. Tills hon fick b12-brist och vi brottades med följderna av det. Jag kommer berätta mer om det nedan. 

Då gick vi till slut (det var verkligen en process) över till Purina hypoallergenic ,vilket hon sedan åt tills hon gick bort. Även detta foder fungerade hon väldigt bra på. 

Ofta behöver man dela upp maten till flera mål om dagen, Esther som tidigare ätit två gånger åt under sin sjukdomstid fyra gånger om dagen. Så att magen aldrig blev helt tom, då började hon må illa och matvägra vilket orsakade magras (mer om magras nedan). Ge sista målet precis innan läggdags, så att det finns mat i magen under natten. 

Godis/belöning till EPI-hund

Likt foder behöver ofta godis och belöning bytas ut. Vi använde frystorkad kyckling som godis och belöning. Det går också att göra eget godis av Purinas burkmat (och annan burkmat, såklart). 

• Sätt ugnen på 150 grader. 
•  Fördela burkmat på en plåt med bakplåtspapper i små bitar. 
• In i ugnen i ca 30 minuter. 

B12-brist hos hund 

Som tidigare nämnt får de flesta hundar med EPI till slut B12-brist. 

Symptom på B12 brist hos hund: 

• Trötthet
• Dålig aptit 
• viktnedgång
• Blodbrist 
• Pälsförändringar (försämringar). 
• Beteendeförändringar. 

Efter ett år med EPI fick Esther B12-brist. Hos henne yttrade det sig främst via dålig aptit och beteendeförändringar. Ofta är detta väldigt odramatiskt, man tillsätter B12 och så mår hunden bättre. För oss blev det inte riktigt så. Jag var tvungen att, igen, byta veterinär. Från det att Esther började visa symptom frågade jag om prov för B12, men de ville inte låta oss ta något (av någon märklig anledning). Här säger jag det igen, du känner din hund bäst - lita på magkänslan när något inte är rätt.  Efter en dryg månad tog vi äntligen prov, och hon hade ju brist på B12 och vi fick tillskott i tablettform på recept. Men hon blev inte riktigt bättre. Jag tjatade mig blå om att få injektioner med B12. Detta då hundar med B12-brist har svårt att ta upp innehåll från magen. Det blir som en ond spiral. De behöver B12:et för att kunna ta till B12:et man tillsätter. Därför ger man ofta hundar med B12-brist injektioner för att boozta upp nivåerna, för att sedan övergå till tillskott i tablettform. Som de sedan står på hela livet. 

Här nedan följer ett stycke om den långa process vi gick igenom till följd av B12-bristen, den är kanske inte aktuellt för alla. Jag vill dock dela den av händelse att någon annan är i samma situation. Efter detta stycke kommer mer informativ information om EPI igen. 

Hela den här väldigt utdragna processen med Esthers B12-brist, där det tog tid innan vi fick ta prov och fick det bekräftat, och sedan den långa tid innan hon svarade på behandling, innebar mycket problem med hennes mage. Hon utvecklade till slut kronisk tarminflammation. Vilket yttrade sig i avgrundsvrål och bubblande i hennes mage och illamående med matvägran som följd, vilket gjorde magen än värre och orsakade diarré och kräkning. Den här tiden var den absolut värsta tiden under sjukdomen. Där hon ofta mådde bra i några dagar, för att sedan må riktigt, riktigt dåligt under en förmiddag. Jag pendlade konstant mellan hopp och förtvivlan. Ständigt med frågan "när är det nog?" i bakhuvudet. 

Under den här tiden åt hon fortfarande färskfoder. Varför veterinären (vi hade nu bytt till en jättebra, som hade egen erfarenhet av hundar med kronisk mag-tarminflammation) inte kunde sätta in kortison. Vi hankade oss fram Esther och jag, tills jag till slut inte orkade mer. Jag klarade inte av att se de gånger hon led. Jag pratade med min veterinär och sa att jag tror det räcker nu, vi kan inte ha det så här. Hon övertalade mig att prova att gå över till Purinas hypoallergenic, för att slutligen kunna sätta in kortison. Hon menade också att Esthers mage troligen tagit så mycket stryk av B12-bristshärvan att den inte klarade av de bakterier som kommer med färskfoder. Jag var livrädd för att prova ett foderbyte, vi hade ju i början av sjukdomen provat så mycket och Esther fungerade inte på något torrfoder. Som en sista utväg provade vi dock, under en sexveckorsperiod fasade vi ut färskfodret och in torrfodret. Och det fungerade! Tyvärr var Esthers mage vid det här laget så illa däran att det inte räckte med ett foderbyte, skoven av mag-tarminflammationen kom fortfarande emellanåt. Vi fick medicin specialutskrivet för detta, som jag kunde ge henne de morgnar hon hade symptom. Och till slut satte vi in kortison. Från den dagen hon började med kortison, till dagen dagen hon blev akut sjuk och fick somna in, var Esther helt symptomfri. Hon levde ett bra, gott och symptomfritt liv på Purina H/A och kortison sin sista tid. 

Magras hos EPI-hund

Som ägare av en EPI-hund kommer du troligen bli expert på dessa så kallade "magras". När hunden från att ha mått bra plötsligt inte gör det längre, magen krånglar och avföringen är återigen gul diarré. 

Mina tips är: 

• Ha alltid Canikur hemma och med på resa. 
• Samt Fortiflora. 
• Öka mängden Creon under tiden, tills magen är bra igen. 

Löptikar kan många gånger bli sämre under löpperioden och skendräktighet, då hormonerna spökar för magen. Ofta går det över när löpperioden är över. 

Prognos EPI-hund

Prognosen för en hund med EPI som får rätt behandling är god. Den kan leva ett fullgott och näst intill symptomfritt liv. Många tränar och tävlar med sina hundar och de lever ett helt vanligt hundliv. Det är det som är glädjande med denna annars fruktansvärda sjukdom. Så ge inte upp! Många EPI-hundar når en hög ålder, trots EPI. EPI är alltså inte en dödsdom och heller inte en diagnos som behöver innebära livslångt lidande. 

Följdsjukdomar EPI-hund 

EPI kan leda till följdsjukdomar, så som exempelvis diabetes. Detta var ingenting som drabbade Esther, och jag har ingen erfarenhet av det men jag vill ändå nämna det i fall du har en hund som behöver utredas vidare. Det kan vara bra att känna till att det kan leda till följdsjukdomar. 

Bristande kunskap

Vi som levt ihop med en EPI-hund kan alla skriva under på att det råder bristande kunskap om denna sjukdom. Den är ovanlig. Jag har levt ett hundigt liv hela livet, omgiven av hundar och hundmänniskor och ingen i min krets (eller jag) hade hört talas om EPI innan Esther fick sin diagnos. Utöver Esther och hennes syster vet jag ingen annan saluki som haft sjukdomen. De lärda tvistar om om den är ärftlig i vissa hundraser där den är "vanligare". Jag låter det vara osagt. 

I Esthers systers fall ledde okunskapen till att hennes bortgång. Hon fick aldrig den hjälp och behandling som en EPI-hund behöver. Trots otaliga besök hos veterinären.

Det ska tilläggas att jag har oerhört högt förtroende för veterinärer, just kring denna sjukdom upplever jag dock en lucka i kunskaperna. Det är därför jag uppmanar dig att lita på din magkänsla, lita på att du känner din hund och stå på dig. Ta råd av dem som själva lever eller har levt med en hund med EPI, för mig och Esther var det ovärderligt. Vi hade aldrig kommit så långt som vi gjorde om inte andra i samma situation delat med sig av sin kunskap. 

Ekonomi 

Det behöver också sägas, att EPI är en dyr sjukdom. Medicinen är dyr, specialfoder är dyrt och veterinärbesök och provtagning är dyrt. Lägg därtill till sjukdomsperioder som kan leda till inkomstbortfall när du eventuellt behöver ta ledigt från jobbet för att besöka veterinären eller vara hemma från jobbet med din hund. 

Det är okej att känna att EPI kostar mycket pengar, för det gör det. 

Avslutningsvis

Det här är inget facit för att leva med en EPI-hund, som jag nämnt tidigare finns inget facit. Det är mina erfarenheter och den kunskap jag byggde upp under tiden Esther var sjuk. Jag vill dela den då jag hoppas att det kan hjälpa någon, och bidra till åtminstone sprida den kunskap jag har. Jag har försökt vara så ärlig jag kan och inte skönmåla, för mig innebar Esthers sjukdom en stor sorg från dagen hon fick diagnos tills hon somnade in. Jag var så tacksam över att ha henne kvar, samtidigt som jag varje dag förberedde mig på att ta farväl. Och det är okej tänker jag, att brottas med båda dessa känslor och faktiskt känna det man känner. Min hund var sjuk, det gjorde ont. Även om hon oftast mådde bra, omedveten om sin sjukdom gjorde det ont i mig att just hon skulle drabbas. 

Vår resa tog abrupt slut. Sin sista tid var Esther helt symptomfri och den levnadsglada och tokiga hund hon alltid varit. Troligtvis åt hon något olämpligt utomhus när hon var lös, det resulterade i att hon blev inlagd totalt 5 dygn hos veterinären med sprutande diarré. När hon varit hemma en vecka, utan de framsteg jag väntat mig se (något stämde inte) så fick vi ett bakslag med matvägran och diarré. Jag tog då det svåraste och samtidigt självklaraste beslut jag tagit. Det var dags nu. Det fanns inte mer att göra. Hon skulle inte behöva kämpa mer. Jag ville inte utsätta henne för mer försök till behandling, bara för att se henne bli sämre och tyna bort. Jag ringde veterinären och 2 timmar senare somnade hon in i min famn. Mina drömmars hund, min älskade Esther.